Last Supper

Efter the Blue Man gick jag och Sophian, den franska killen från vandrarhemmet, ut för en sista middag i Chicago. Vi hamnade på ett ovanligt bra ställe och lyckades få oss en vettig sallad utan varken friterade ingredienser eller en total vinägerkatastrof som annars varit ganska vanligt när man beställer sallad i Staterna. För att bota den akuta sockerbristen såg vi dock till att beställa efterrätt och det slår mig att det är en av de första gångerna jag gör det här i Usa. Lite synd med tanke på att man minst sagt får valuta för pengarna, i alla fall om man ska följa den gamla Billing/Bosianska förhållningssättet att volym alltid går före kvalitet när det gäller efterrätter.

Satt tidigare idag och diskuterade mat med lite andra folk från vandrarhemmet och det slog mig att jag inte sett en enda matvarubutik sedan jag kom till Chicago. Jag blev nyfiken så jag började fråga runt lite folk på stan och det märkliga var att de flesta betedde sig som om jag frågade efter eh, ja... säg en jongleringsbutik eller någon stans där jag kan köpa längdskidor. De viste helt enkelt inte. Till slut hittade i alla fall en kille som viste att det fans nån liten butik (när-ica ish) om man gick nån liten grändgata upp, tog till höger och vänster och rakt fram och sedan gick... ja, ni fattar, jag hittade aldrig dit. I Chicago äter man på restaurang eller så tar man sin bil till något av köpcentrumarna som finns betydligt mindre centralt. Jag som tänkt kunna laga lite mat på vandrarhemmet har inte riktigt gjort det kan man säga... bävar redan för att väga mig när jag kommer hem.