Ett tack till alla er som följt min resa i Alaska. Här kommer lite extramaterial som jag fått från min japanska vän Shohei. Nu är det alldeles snart dags för nästa tripp, och den är faktiskt till Japan. Ni är varmt välkomna att följa även denna: Billingo to Japan. Trevlig sommar!
tisdag 13 juli 2010
måndag 24 maj 2010
Bye Bye Chicago
Så har sista dagen på denna resa kommit. I Chicago har det naturligtvis varit en helt annan typ av semestrande än i Alaska, men de riktigt positiva sakerna är ungefär desamma. Även om de lär finnas delar av staden dit man definitivt inte ska gå nattetid så känner jag mig genomgående väldigt trygg även i denna stora stad. Folk verkar lita på varandra, även om man förvisso låser butikerna på kvällen. Människor är väldigt vänliga och hjälpsamma och det är så jag kommer minnas Usa. Men nu ska det bli ganska skönt att åka hem! Tack alla ni som läst, vi får väl se när det nästa avsnitt kommer. Kanske redan till sommaren.
söndag 23 maj 2010
Last Supper
Efter the Blue Man gick jag och Sophian, den franska killen från vandrarhemmet, ut för en sista middag i Chicago. Vi hamnade på ett ovanligt bra ställe och lyckades få oss en vettig sallad utan varken friterade ingredienser eller en total vinägerkatastrof som annars varit ganska vanligt när man beställer sallad i Staterna. För att bota den akuta sockerbristen såg vi dock till att beställa efterrätt och det slår mig att det är en av de första gångerna jag gör det här i Usa. Lite synd med tanke på att man minst sagt får valuta för pengarna, i alla fall om man ska följa den gamla Billing/Bosianska förhållningssättet att volym alltid går före kvalitet när det gäller efterrätter.
Satt tidigare idag och diskuterade mat med lite andra folk från vandrarhemmet och det slog mig att jag inte sett en enda matvarubutik sedan jag kom till Chicago. Jag blev nyfiken så jag började fråga runt lite folk på stan och det märkliga var att de flesta betedde sig som om jag frågade efter eh, ja... säg en jongleringsbutik eller någon stans där jag kan köpa längdskidor. De viste helt enkelt inte. Till slut hittade i alla fall en kille som viste att det fans nån liten butik (när-ica ish) om man gick nån liten grändgata upp, tog till höger och vänster och rakt fram och sedan gick... ja, ni fattar, jag hittade aldrig dit. I Chicago äter man på restaurang eller så tar man sin bil till något av köpcentrumarna som finns betydligt mindre centralt. Jag som tänkt kunna laga lite mat på vandrarhemmet har inte riktigt gjort det kan man säga... bävar redan för att väga mig när jag kommer hem.
Satt tidigare idag och diskuterade mat med lite andra folk från vandrarhemmet och det slog mig att jag inte sett en enda matvarubutik sedan jag kom till Chicago. Jag blev nyfiken så jag började fråga runt lite folk på stan och det märkliga var att de flesta betedde sig som om jag frågade efter eh, ja... säg en jongleringsbutik eller någon stans där jag kan köpa längdskidor. De viste helt enkelt inte. Till slut hittade i alla fall en kille som viste att det fans nån liten butik (när-ica ish) om man gick nån liten grändgata upp, tog till höger och vänster och rakt fram och sedan gick... ja, ni fattar, jag hittade aldrig dit. I Chicago äter man på restaurang eller så tar man sin bil till något av köpcentrumarna som finns betydligt mindre centralt. Jag som tänkt kunna laga lite mat på vandrarhemmet har inte riktigt gjort det kan man säga... bävar redan för att väga mig när jag kommer hem.
Blue Man Group
Inspirerad av fredagens underbara föreställning tog jag chansen till ytterligare en show innan jag lämnar Chicago i morgon, och den här gången blev det en riktig Chicago-klassiker av The Blue Man Group. Det här är en show som har gått hur länge som helst, med två till tre föreställningar per kväll sex dagar i veckan. Några av er har säkert sett dem på youtuben. Det är mycket trummor och färg inblandat.
Tack vare den otroliga publikuppslutningen och många rekommendationer från folk jag träffat som sett showen hade jag naturligtvis ganska höga förväntningar. Och ja, den var bra, men inte superduper. En show där man får ha punches (engångsregnställ) kan dock liknas med zombiefilm så till vida att de alltid börjar på en 3a i betyg, och jobbar sig uppåt.
Jag inser dock att jag saknar ett budskap. Och det gäller kanske även Fuerza Bruta. Vist flikar de in saker här och där men det är nästan så att en sån här show har gått över till att bli massproduktion, en slags franchise som rimligen har många skådespelare som gör varje roll. Blue Man Group finns dessutom i en hel rad städer runt om i staterna, med samma show. Och vist finns det något som är verkligt bra i det de gör men samtidigt tycker jag det tappar lite av den personlighet som gör teater till något annat än film. Det enda riktiga budskap jag kunde skönja i showen var ett ironiserande över massproduktionen av poppmusik enligt en fix mall. Ganska kul nu när jag tänker på det, Blue Man Group gör ju uppenbarligen gör något liknande med sin föreställningen.
Tack vare den otroliga publikuppslutningen och många rekommendationer från folk jag träffat som sett showen hade jag naturligtvis ganska höga förväntningar. Och ja, den var bra, men inte superduper. En show där man får ha punches (engångsregnställ) kan dock liknas med zombiefilm så till vida att de alltid börjar på en 3a i betyg, och jobbar sig uppåt.
Jag inser dock att jag saknar ett budskap. Och det gäller kanske även Fuerza Bruta. Vist flikar de in saker här och där men det är nästan så att en sån här show har gått över till att bli massproduktion, en slags franchise som rimligen har många skådespelare som gör varje roll. Blue Man Group finns dessutom i en hel rad städer runt om i staterna, med samma show. Och vist finns det något som är verkligt bra i det de gör men samtidigt tycker jag det tappar lite av den personlighet som gör teater till något annat än film. Det enda riktiga budskap jag kunde skönja i showen var ett ironiserande över massproduktionen av poppmusik enligt en fix mall. Ganska kul nu när jag tänker på det, Blue Man Group gör ju uppenbarligen gör något liknande med sin föreställningen.
lördag 22 maj 2010
Science and Insudtry
En av de största museerna i Chicago är Museum of Science and Insdusty. Får jag lite samma känsla som när man kliver in på Naturhistoriska i Stockholm, dvs, att jag antingen är 20 år för gammal eller har tappat bort mina barn. Men det här museet har faktiskt en hel del som kan underhålla även en 29:åring, i alla fall om man gillar att titta på stora prylar. Här finns bland annat den enda tyska ubåt som amerikanarna lyckades fånga under andra världskriget, en fullskalig Boing 747, en hel drös andra mindre flygplan, ett par lok osv.
Förresten, är det någon av er som kommer ihåg Shadowwall? Uppenbarligen var det någon där och tjyvtittade för jag återfinner den här. Fasiken, jag skulle ha tagit patent i alla fall!
Förresten, är det någon av er som kommer ihåg Shadowwall? Uppenbarligen var det någon där och tjyvtittade för jag återfinner den här. Fasiken, jag skulle ha tagit patent i alla fall!
En riktig amerikanare!
Så var det dags. Jag kan ju inte lämna Staterna utan att ha besökt detta... fenomen. Men efter kvällens show tyckte jag det var dags och jag promenderade till den största McDonalds i Chicago, beläget mitt i smeten, lägs broadway, bredvid Hard Rock Cafe och Rainforrest. Men på det hela taget får man säga att det var en ganska sorglig bit mat man fick sig. Jag beställde naturligtvis Big Mc och de la inte ens på ketchupen (grönsaken) utan det fick man pytsa på själv, å då vet man ju hur det blir.
Upplevelsen blev dock ändå inte så dum då hela restaurangen var fylld med ungdommar som just gått ut high school (typ vårt gymnasium) och var klädda till bal. Det faktum att alla dessa ungdomar befann sig på McDonalds kl. 12 på natten på deras balafton övergår mitt förstånd, men jag antar att Svenska ungdomar också gör konstiga saker om nätterna som man som äldre inte förstår. Ytterligare en underbar afton i världens mest inflytelserika land.
Upplevelsen blev dock ändå inte så dum då hela restaurangen var fylld med ungdommar som just gått ut high school (typ vårt gymnasium) och var klädda till bal. Det faktum att alla dessa ungdomar befann sig på McDonalds kl. 12 på natten på deras balafton övergår mitt förstånd, men jag antar att Svenska ungdomar också gör konstiga saker om nätterna som man som äldre inte förstår. Ytterligare en underbar afton i världens mest inflytelserika land.
fredag 21 maj 2010
Fuerza Bruta
Det var bara två saker fel med den här showen, den var för kort och de gjorde inte om scenen till en nattklubb efter!
Fuerza Bruta var en av de mest annorlunda shower jag sett. Publiken leddes upp på scenen och på vanligt amerikanskt maner står 14 pers och förklarar att de ska akta fötterna där de kliver över de 5 cm höga trösklarna på väg upp på scen. Själva showen tog plats runt omkring, i och över publiken på scenen. Alla stod upp och man fick springa runt en del under föreställningens gång för att de skulle kunna komma fram med allehanda scenutrustning. Det var helt och hållet en effektshow, eller dansshow, eller ljusshow, eller vattenshow. Jag lämnade kameran hemma vilket var bra eftersom den hade blivit våt annars, men jag kände mig ändå tvungen att stjäla en bild av en av de starkaste scenerna ur showen. Ett genomskinligt plasttak med vatten på sänks ned över publiken och på den dansar/simmar det runt folk vilket blev väldigt effektfult. Stundtals var plasttaket bara ca 10 cm över huvudet på mig vilket gav en väldig närhet till dansarna. I en annan del av showen flyttar de upp på väggarna och dansar hängandes i säkerhetsscelar vilket också var fantastiskt effektfullt då man stundtals nästan kände det som att det var dansarna som var på marken och en själv tittade ned från en vägg. Men i takt med att showen utvecklades fick de även publiken att dansa mer vilket gjorde att det i slutet av föreställningen mer liknade en väldigt bra nattklubb än en teaterföreställning. Det går inte att sammanfatta på något annat sätt än att det här är en av de saker som kan få mig att sakna storstan.
Fuerza Bruta var en av de mest annorlunda shower jag sett. Publiken leddes upp på scenen och på vanligt amerikanskt maner står 14 pers och förklarar att de ska akta fötterna där de kliver över de 5 cm höga trösklarna på väg upp på scen. Själva showen tog plats runt omkring, i och över publiken på scenen. Alla stod upp och man fick springa runt en del under föreställningens gång för att de skulle kunna komma fram med allehanda scenutrustning. Det var helt och hållet en effektshow, eller dansshow, eller ljusshow, eller vattenshow. Jag lämnade kameran hemma vilket var bra eftersom den hade blivit våt annars, men jag kände mig ändå tvungen att stjäla en bild av en av de starkaste scenerna ur showen. Ett genomskinligt plasttak med vatten på sänks ned över publiken och på den dansar/simmar det runt folk vilket blev väldigt effektfult. Stundtals var plasttaket bara ca 10 cm över huvudet på mig vilket gav en väldig närhet till dansarna. I en annan del av showen flyttar de upp på väggarna och dansar hängandes i säkerhetsscelar vilket också var fantastiskt effektfullt då man stundtals nästan kände det som att det var dansarna som var på marken och en själv tittade ned från en vägg. Men i takt med att showen utvecklades fick de även publiken att dansa mer vilket gjorde att det i slutet av föreställningen mer liknade en väldigt bra nattklubb än en teaterföreställning. Det går inte att sammanfatta på något annat sätt än att det här är en av de saker som kan få mig att sakna storstan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
