Billingo and the Bair

Ett tack till alla er som följt min resa i Alaska. Här kommer lite extramaterial som jag fått från min japanska vän Shohei. Nu är det alldeles snart dags för nästa tripp, och den är faktiskt till Japan. Ni är varmt välkomna att följa även denna: Billingo to Japan. Trevlig sommar!

Bye Bye Chicago

Så har sista dagen på denna resa kommit. I Chicago har det naturligtvis varit en helt annan typ av semestrande än i Alaska, men de riktigt positiva sakerna är ungefär desamma. Även om de lär finnas delar av staden dit man definitivt inte ska gå nattetid så känner jag mig genomgående väldigt trygg även i denna stora stad. Folk verkar lita på varandra, även om man förvisso låser butikerna på kvällen. Människor är väldigt vänliga och hjälpsamma och det är så jag kommer minnas Usa. Men nu ska det bli ganska skönt att åka hem! Tack alla ni som läst, vi får väl se när det nästa avsnitt kommer. Kanske redan till sommaren.

Last Supper

Efter the Blue Man gick jag och Sophian, den franska killen från vandrarhemmet, ut för en sista middag i Chicago. Vi hamnade på ett ovanligt bra ställe och lyckades få oss en vettig sallad utan varken friterade ingredienser eller en total vinägerkatastrof som annars varit ganska vanligt när man beställer sallad i Staterna. För att bota den akuta sockerbristen såg vi dock till att beställa efterrätt och det slår mig att det är en av de första gångerna jag gör det här i Usa. Lite synd med tanke på att man minst sagt får valuta för pengarna, i alla fall om man ska följa den gamla Billing/Bosianska förhållningssättet att volym alltid går före kvalitet när det gäller efterrätter.

Satt tidigare idag och diskuterade mat med lite andra folk från vandrarhemmet och det slog mig att jag inte sett en enda matvarubutik sedan jag kom till Chicago. Jag blev nyfiken så jag började fråga runt lite folk på stan och det märkliga var att de flesta betedde sig som om jag frågade efter eh, ja... säg en jongleringsbutik eller någon stans där jag kan köpa längdskidor. De viste helt enkelt inte. Till slut hittade i alla fall en kille som viste att det fans nån liten butik (när-ica ish) om man gick nån liten grändgata upp, tog till höger och vänster och rakt fram och sedan gick... ja, ni fattar, jag hittade aldrig dit. I Chicago äter man på restaurang eller så tar man sin bil till något av köpcentrumarna som finns betydligt mindre centralt. Jag som tänkt kunna laga lite mat på vandrarhemmet har inte riktigt gjort det kan man säga... bävar redan för att väga mig när jag kommer hem.

Blue Man Group

Inspirerad av fredagens underbara föreställning tog jag chansen till ytterligare en show innan jag lämnar Chicago i morgon, och den här gången blev det en riktig Chicago-klassiker av The Blue Man Group. Det här är en show som har gått hur länge som helst, med två till tre föreställningar per kväll sex dagar i veckan. Några av er har säkert sett dem på youtuben. Det är mycket trummor och färg inblandat.


Tack vare den otroliga publikuppslutningen och många rekommendationer från folk jag träffat som sett showen hade jag naturligtvis ganska höga förväntningar. Och ja, den var bra, men inte superduper. En show där man får ha punches (engångsregnställ) kan dock liknas med zombiefilm så till vida att de alltid börjar på en 3a i betyg, och jobbar sig uppåt.

Jag inser dock att jag saknar ett budskap. Och det gäller kanske även Fuerza Bruta. Vist flikar de in saker här och där men det är nästan så att en sån här show har gått över till att bli massproduktion, en slags franchise som rimligen har många skådespelare som gör varje roll. Blue Man Group finns dessutom i en hel rad städer runt om i staterna, med samma show. Och vist finns det något som är verkligt bra i det de gör men samtidigt tycker jag det tappar lite av den personlighet som gör teater till något annat än film. Det enda riktiga budskap jag kunde skönja i showen var ett ironiserande över massproduktionen av poppmusik enligt en fix mall. Ganska kul nu när jag tänker på det, Blue Man Group gör ju uppenbarligen gör något liknande med sin föreställningen.

Science and Insudtry

En av de största museerna i Chicago är Museum of Science and Insdusty. Får jag lite samma känsla som när man kliver in på Naturhistoriska i Stockholm, dvs, att jag antingen är 20 år för gammal eller har tappat bort mina barn. Men det här museet har faktiskt en hel del som kan underhålla även en 29:åring, i alla fall om man gillar att titta på stora prylar. Här finns bland annat den enda tyska ubåt som amerikanarna lyckades fånga under andra världskriget, en fullskalig Boing 747, en hel drös andra mindre flygplan, ett par lok osv.



Förresten, är det någon av er som kommer ihåg Shadowwall? Uppenbarligen var det någon där och tjyvtittade för jag återfinner den här. Fasiken, jag skulle ha tagit patent i alla fall!

En riktig amerikanare!

Så var det dags. Jag kan ju inte lämna Staterna utan att ha besökt detta... fenomen. Men efter kvällens show tyckte jag det var dags och jag promenderade till den största McDonalds i Chicago, beläget mitt i smeten, lägs broadway, bredvid Hard Rock Cafe och Rainforrest. Men på det hela taget får man säga att det var en ganska sorglig bit mat man fick sig. Jag beställde naturligtvis Big Mc och de la inte ens på ketchupen (grönsaken) utan det fick man pytsa på själv, å då vet man ju hur det blir.



Upplevelsen blev dock ändå inte så dum då hela restaurangen var fylld med ungdommar som just gått ut high school (typ vårt gymnasium) och var klädda till bal. Det faktum att alla dessa ungdomar befann sig på McDonalds kl. 12 på natten på deras balafton övergår mitt förstånd, men jag antar att Svenska ungdomar också gör konstiga saker om nätterna som man som äldre inte förstår. Ytterligare en underbar afton i världens mest inflytelserika land.

Fuerza Bruta

Det var bara två saker fel med den här showen, den var för kort och de gjorde inte om scenen till en nattklubb efter!


Fuerza Bruta var en av de mest annorlunda shower jag sett. Publiken leddes upp på scenen och på vanligt amerikanskt maner står 14 pers och förklarar att de ska akta fötterna där de kliver över de 5 cm höga trösklarna på väg upp på scen. Själva showen tog plats runt omkring, i och över publiken på scenen. Alla stod upp och man fick springa runt en del under föreställningens gång för att de skulle kunna komma fram med allehanda scenutrustning. Det var helt och hållet en effektshow, eller dansshow, eller ljusshow, eller vattenshow. Jag lämnade kameran hemma vilket var bra eftersom den hade blivit våt annars, men jag kände mig ändå tvungen att stjäla en bild av en av de starkaste scenerna ur showen. Ett genomskinligt plasttak med vatten på sänks ned över publiken och på den dansar/simmar det runt folk vilket blev väldigt effektfult. Stundtals var plasttaket bara ca 10 cm över huvudet på mig vilket gav en väldig närhet till dansarna. I en annan del av showen flyttar de upp på väggarna och dansar hängandes i säkerhetsscelar vilket också var fantastiskt effektfullt då man stundtals nästan kände det som att det var dansarna som var på marken och en själv tittade ned från en vägg. Men i takt med att showen utvecklades fick de även publiken att dansa mer vilket gjorde att det i slutet av föreställningen mer liknade en väldigt bra nattklubb än en teaterföreställning. Det går inte att sammanfatta på något annat sätt än att det här är en av de saker som kan få mig att sakna storstan.

En böna!

Lite vanlig sightseeing har det också blirvit här i Chicago. Fem minuters promenad från vandrarhemmet ligger Millenium Park där den här märkliga skapelsen kan återfinnas. Helt klart fantasifullt men med det mindre fantasifulla namnet silverbönan!

Nu är det dags att sluta skriva, hör köpt biljetter till Fuerza Bruta. Inte helt billiga men det här är ju en av de saker som tyvärr inte ges tillfälle till så ofta i Umeå. Kika på www.fuerzabruta.net. Hur det var får ni läsa i morgon :)

Willis tower

Idag var det dags för Willis tower, tidigare känt som Sears tower och en av världens absolut högsta byggnader. 108 våningar och 442 meter högt, mer än 100 meter mer än Eiffeltornet. Jag fick lock i öronen precis som på flygplan när hissen drog iväg uppåt och där uppe erbjöds onekligen en ganska tjusig utsikt. Vet inte om jag skulle vilja påstå att den kan mäta sig med vyerna i Alaska, men det här är ju en helt annan sak. Insåg även att jag inte fått med en enda amerikansk flagga i bild under rean hittills, så idag blev dagen för det.

Uppe på utkiksvåningen har de byggt små glasburar som man får gå ut i. Bosa, det här tror jag faktiskt hade varit något för dig! Men faktum är att det nästan var så högt att jag började tappa referensramarna. När man börjar jämföra med andra hus runtomkring blir det dock tydligare. Kika till exempel på det här "lilla" höghuset.

Brev från Kolonien

Vist skrev jag att det här var ett väldigt trevligt vandrarhem, rent och snyggt med vanliga backpackers som vet var gränsen går. Jag tror den bilden behöver utvecklas lite såhär på fredagsmorgonen. För att gå rakt på sak: Jag vaknade för ca en timme sedan av att killen i sängen över mig spyr. Du som nu läser detta kan väl luta dig tillbaka i soffan, stolen eller fåtöljen, dra en flisfilt över dig, blunda och föreställa dig ljudet av någon som kastar upp vad han har inom sig, känna lukten komma och sedan fundera lite på när det där som händer där uppe kommer börja, så att säga, förflytta sig nedåt. Något för tankarna till en känd visa av Cornelis. En härlig morgon. Undrar om jag ska ta å äta lite frukost... kanske.

The Art Institute

Det var gratis inträde på The Art Institute som ligger alldeles bredvid Millenium park så jag tog en sväng in där på eftermiddagen. Det som slog mig starkast var hur enormt stort det var, vilket är ett genomgående tema för ganska många saker här i Staterna, inklusive bilar, efterrätter och folk i största allmänhet. Art Institute har 4 våningar där varje våning är tillräckligt stor för att jag utan vidare ska kunna gå vilse (ni som varit ute och rest med mig vet kanske att detta i sig inte är så imponerande, men det var stora våningar, jag lovar). Jag fick från rum till rum och ska jag va helt ärlig var det väl ganska lite som talade till mig med någon större kraft. Men jag fick i alla fall se några original av Salvador Dali (varje kogvetar med självaktning har beundrat denna konstnär, i alla fall en liten stund). Och någon av de här lamporna skulle jag ju inte sagt nej till att ha in vardagsrummet (Stina&Björn, eran lampa är också fin men... ja, ni fattar). Notera att den högra med en röd glödlampa bara är en illusion, själva lampan sitter högra upp.

Borja

En bra början på min vistelse i Chicago fick bli att besöka Borja Sotomayor på Chicago University. När Borja besökte Umeå i höstas tog jag, Raphaela och Björn K honom ut i skogen på lite orientering och såg naturligtvis till att gå vilse i en myr samtidigt som det blev kolmörkt. Så för att hämnas tog Borja mig på en vandring runt universitetet och gick definitivt inte vilse. Jag fick i stället en mycket påläst genomgång av universitetsområdet som går mycket i medeltida stuk med vacker murgröna på väggarna. Det här är ett universitet med aanor!

Anlänt till Chicago

Så nu har jag anlänt till Chicago. Resan här gick fint med undantag från några småsaker. Eftersom jag inte hade någon Björn med mig (syftar på Lundbladh den här gången) så var det ju ingen som hade kollat upp hur jag faktiskt skulle ta mig till mitt vandrarhem. Så jag står på flygplatsen med en adress till en gata som eh, ja... kan vara lite var som helst. Jag inser plötsligt att saker inte är som i Alaska, det är liksom inte bara att åka ned på stan å se sig omkring så hittar man säkert gatan. Men jag hade nån slags känsla av att jag bokat ett vandrarhem ganska centralt så jag bestämmer mig för att pröva den taktiken i alla fall. Och tro mig eller ej, den funkade utmärkt. Efter lite snackande med en gubbe som bott i Chicago i hela sitt liv viste jag ungefär vilket tåg jag skulle ta och efter lite snackade med folk på tåget så hade halva vagnen dragit fram sina iPhones å googlat fram den exakta gångvägen från stationer, med karta, antal meter, svängar å hela köret. En sak verkar faktiskt va ungefär som i Alaska, folk är väldigt hjälpsamma!

Framme på vandrarhemmet ser jag att det inte alls är som i Alaska, här är det faktiskt riktigt rent och snyggt! Å det bor faktiskt vanliga backpackers som snudd på får mig att känna mig lite gammal. Delar rum med bla en amerikan Louis och en fransman med det manliga namnet Sophian. Efter lite snackande inser vi att ingen av oss har några vidare planer för kvällen så vi bestämmer oss för att göra någon slags gemensam aktion och hamnar efter lite om och men på en liten blousbar bara några kvarter från vandrarhemmet. Det visar sig vara en såndär härligt småfet svart blousare med bra basröst som kliver upp på scen. I Sverige hade detta mest troligt mynnat ut i nån slags halvblek tillställning där folk mest var irriterande på att musiken var så hög så att de inte kunde prata, men icke här. Här dröjer det inte länge förrän första kvinnan i publiken börjar sjunga med i de härligt perversa texterna: "She was only 19, waying like a baby child...". Kort sagt, rakt ned i en del av amerikanska svarta kulturen som vita anammat som bäst. Önskar att jag haft med kameran men den var lite för klumpig. Ni får nöja er med denna bild på ett nästan europeiskt vandrarhem :)

Mot Anchorage

Så till slut tar jag avsked av Alaska. I morgon bär det av till storstaden och ja, jag kommer sakna dessa vidder.

Det är något med dessa vidder

Strax utanför Seward ligger en glaciär som heter Exit Glacier och dit begav jag mig en sväng innan jag for norröver. Glaciären har blivit märkbart mindre senaste åren vilket tydligen inte bara kan härledas till klimatförändringarna. Glaciärer rör på sig säger de, som enorma gräddbäddar mellan bergsmassiven. Senare på sommaren, när snön smälter, blir de dock blå.

På vägen till Exit Glacier tar jag detta kort. Bredvid mig på parkeringen står en motorcykelknutte som ser ut att va plockad ur vilken Hell's Angels som helst. Skinnstället på, stålhättor och minst lika lång hästsvans som Björnas. Jag känner mig till en början lite obekväm med detta och tänker på diskussionerna jag hade härmomdagen med Randy, om vapenlicenser som kommer med bröstmjölken, osv. Plötslig börjar dock knutten prata och beskriver med mjuk len stämma om hur han stått å tittat ut över dessa vidder i tjugo år utan att tröttna. Jag inser att jag inte har något att frukta och det är med tungt hjärta jag lämnar Seward och glaciärerna bakom mig på min resa mot Anchorage.

Graciösa sniglar

Efter kajakandet for jag och en tjej från vandrarhemmet till Alaska Sea Life Center. Jag har inte varit särskilt imponerad av de museum jag sett hittills på resan men det här hade varit synd att missa. Här finns de flesta av de djur man får se på avstånd ute till havs, men på lite mer fotovänligt avstånd. Dock inga valar och heller inte någon havsutter, vilka jag annars tycker är enormt söta. Men jag menar inte att gnälla, sjölejon och Harbor seal (vet inte vad de kan tänkas heta på Svenska) är onekligen vackra djur de också. När man ser sjölejonen på land ser de ut som enorma feta sniglar som knappt kan röra sig, men nere i vattnet förvandlas de till väldigt graciösa feta sniglar.

Till havs!

Efter båtturen igår gick jag in på ett av de små resebolagens kontor nere vid hamnen i Seward för att fråga om vägen till en av de glaciärer man kan besöka till fots. Det slutade dock med att jag kom ut med en biljett till en kajaktur i Resurjection bay. Sagt å gjort, idag gick jag upp väldigt ensiffrigt och begav mig till stranden ett par kilometer utanför Seward för att spendera förmiddagen i en kajak. Det blev en underbar förmiddag. För första gången sedan jag var i Denali såg jag blå himmel på allvar. Vattnet låg spegelblankt så att de snötäckta bergstopparna hade något att speglade sig i. Bara några meter ut stötte vi på ett sjölejon. Det försvann för fort för att jag skulle hinna få upp kameran men det är helt klart en lite annorlunda känsla när en varelse på knappt ett ton simmar omkring några tiotal meter från kajaken. Höken satt dock lugnt kvar å lät sig bli fotograferad. Önskar som så många gånger tidigare denna resa att jag haft ett teleobjektiv, men den här bilden blev blev ganska bra ändå.

Glaciärer!

Så idag var det dags! Förmodligen en av de mest klassiska turistattraktionerna i Alaska. En båttur på sex timmar för att se glaciärer och wildlife. Ska jag va helt ärlig hade jag inte så stora förhoppningar. Vädret var inge vidare idag och jag såg framför mig något i stil med en katamarantur i Madeira fast utan segel och med regn och kyla i stället för sommarväder. Men det här var en strålande tur. Vi fick, förutom glaciärer se Humpbackval (heter förmodligen något annat på svenska), havsutter, sjölejon, svartbjörn, bergsgetter, havsörn och någon slags häftiga fåglar som kallades Mirror Bird för att de skapade vita speglar på vattenytan genom att sita i hundratal tätt samman mitt ute på havet. Och en bunt andra konstiga djur som jag inte kommer ihåg namnet på nu.

Gåvor

Ingen annan stans i världen har jag sett så många ställen som säljer gåvor. På var och varannan liten butik längs vägarna är deras primära försäljning gåvor. Är det inte något lite skumt med detta? Som att säga: Prylarna du köper hos oss vill du ge bort!

Icke desto mindre var Raven även ett underbart litet fik som serverade riktigt bra winderbröd till frukost. Vad mer kan man behöva för en dag på sjön :)

Våt

Så nu har jag gjort det! En riktig forsränning! Det var helt sjukt roligt och helt sjukt kallt. Tyvärr har jag inga bilder eftersom det inte var en chans att plocka med kameran på färden. Jag klarade mig dock från att fara i vattnet men en annan kille i båten tog ett litet dopp. Rekommenderar det varmt (jag menar kallt) till alla! :) Nu bär det tillbaka in mot Hope för lite lunch. Hade gott där hemma!

Med hopp om framtiden

Nu ar jag till slut framme i Hope, en valdigt liten by ca 15 mil soder om Anchorage. Maste saga att det har kans valdigt mycket som en by ur nan amerikansk vastern. Det har hus utspridda lite har och dar. Centrum, om man nu kan kalla det det, har inte ens asvalterad vag. Husen har sanadar typiska trappor med trabro framfor huset. Nagra personer som ser ut att va i 20ars aldern star a dricker ol vid en gammal bil och en skylt dar det star kafe gnisslar i vinden. Det ragnar.

Nar jag till slut hittat fram till stallet dar jag ska bo, en rikigt vacker Lodge, dvs ett stalle dar man kan hyra sig en stuga. Stogorna ar dock normalt sett alldeles for dyra for att jag ska vilja bo ensam dar men en snall tant som har hand om stallet lat mig bo i en enklare stuga for bara $50. Stugan har dock ingen egen dush och eftersom stallet inte riktigt oppnat for sesangen annu har de inte oppet i The Main Building hela natten. Den snalla tanten lat det dock sta oppet sa jag kunde smita in a dusha och nar jag kommer in hit ar det oppet till hela afaren dar det ocksa finns en dator sa nu kanner jag mig nastan som en inbrotstjuv som sitter har i morkert a skriver mitt bland matvarorna. Nar det kommer till kritan sa verkar folk va minst lika avslappnade nar det galler inbrott som vilken svensk norrlandsby som helst.

Resurjection

Dagens vandring blev en riktig långkörare. Jag gick en del av en klassisk vandringsled som heter The Resurjection Bay. Hela spåret är över 5 mil långt men jag gick bara en etapp och tillbaka, totalt ca 1.5 mil. Målet var vattenfallet som ni ser på bilden nedan. Inte sahara precis men ändå ett mäktigt fall att träffa på mitt efter att ha promenerat 7 km ute i skogen. Nästan lika mäktigt var älvravinen där man kunde stå å kika ned på vattnet som forsade nästan rakt under fötterna, men 50 meter ned. Jag såg inga större varelser längs vägen, med undantag från några cyklister (ja, det är vanligt att cykla lederna här) men på vägen tillbaka sprang jag på nedanstående. Undrar just vilken storlek den här rackarn har. Ni kan jämföra med min fot som är storlek 47.

Radiopratare

När jag sitter ensam i bilen så här pass många timmar som det blivit senaste dagarna så blir det ju en del radiolysnande. Råkade flippra på ett såntdär "ring in å gnäll"-program. De brukar förvisso alltid vara ganska tokiga men jag måste ändå skriva några rader om det. En karl, texasbo, ringer in och ondgör sig över oljekatastrofen och vill framföra att det borde varit ett amerikanskt bolag som drev plattformen, om så varit fallet hade ju allt gått bra. Usas egen Teppas informerar om att det faktiskt var flera amerikanska bolag inblandade och plockar även fram oljekatastrofen här i alaska som lite grus i maskineriet för texasbons resonemang. Den verkliga katastrofen, säger Teppas á la staterna, är är ju att the Obama Administration nu får möjlighet att använda detta som ett argument Against Oli, Against Growth, Against Development! Lite mer amerikansk patriotism skulle nog vara bra för att få svenska ungdomar mer politiskt aktiva :)

Two Sisters Bakery

Önskar att jag plockat med mig kameran för det här är utan tvekan det gulligaste frukosthaket hittills. Å jag får för första gången sen jag kom till staterna äta yoghurt och musli till frukost. Känns faktiskt som att det här stället, Homer alltså, fortfarande klarat sig från kediesmittan, här finns inget Wayne's och även om det lär finnas ett Donken i stan så ligger det i utkanten av stan och folk verkar inte bry sig om det i någon större utsträckning. Snart bär det av norrut, det blir en lång resa idag.

Snart en riktig bloggare, kanske :-/

Jag antar att jag börjar sakna en resekamrat, så den här bloggen får bli min tills vidare. Det här är mitt första inlägg till denna resa jag redan är halvvägs in på. Jag kommer att fylla på denna bloggen åt båda håll, så att en del gamla händelser kommer upp senare än vad de egentligen hände. Håll alltså även utkik lite längre ned i bloggen.

Sitter nu på ett litet vandrarhem i staden Homer. Ett ganska trevligt ställe, även om standarden inte riktigt går att jämföra med svenska vandrarhem. I alla fall väldigt mycket bättre än det fantastiska stället i Anchorage. Här är dock nästan tomt nu, bara jag och en australiensk kvinna som gnäller över att hon inte får se några fåglar.

Inte Simpsons, men Homer!

Efter en lång dags vandring far jag söderut mot Homer. Denna lilla stad ligger ca 35 mil sydväst om Anchorage och är bla känd för mycket bra fiske i Kachemak Bay. Även om vädret under dagen varit lite halvtaskigt klarnade det under kvällen och jag fick en riktigt fin resa längs kusten. Det var onekligen lite svårt att hålla ögonen på vägen ibland så det blev några pauser och bland annat denna bild.

Moose

Som säger att älgarna i Alaska är större än hemma, men jag vet inte jag. Vad tycker ni?

Skyline

Efter en sjyst frukost på den lite för dyra vägkrogen rullar jag vidare mot två vandringar under dagen. Den första längs en led vid namn Devil's creek, det slutade mest med att jag blev våt om fötterna av all snö och det kändes ärligt talat som en skogspromenad hemma i Värmland och inte för att klanka ned på de värmländska skogarna men det var väl kanske inte för att se dem som jag for till Alaska. Senare fick jag höra att Devil's creek bli jättefin, men först efter ca 8 miles (1,3 mil) och med tanke på att jag skulle gå tillbaka också så var det kanske lika bra att jag inte fortsatte så långt.

Jag skippade alltså Devil's creek och for vidare mot the Skyline trail. Ett brant på bara en mile som en av servitörerna på vägkrogen rekommenderade. Det blev en mycket trevlig tripp. Halvvägs upp till toppen träffade jag fem andra vandrare (hunden inräknad) som bor i området och vi gjorde sällskap upp. De var mycket trevliga allihop och längs vägen blev det en hel del snack om politik med killen i orange tröja, Randy. Mycket intressant att få en inblick i hur en konservativ alaskabo i 20-års åldern resonerar. Usa är ett land där man sätter frihet i första rummet. Att staten ska gå in och bestämma hur jag ska använda mina pengar, tex för att hjälpa dem som inte har råd med en sjukförsäkring, ingår inte i detta begrepp. Ska man tro Randy så är Obama en socialist som kommer skicka de Förenta Staterna till en ekonomisk kollaps. Det värkar väl i och för sig inte helt orimligt, men jag skulle kanske inte skylla denna kollaps på det nya sjukvårdssystemet. Men missförstå mig inte, jag kan till viss del förstå hur de flesta här, som Randy, resonerar. Och trots allt, är du en arbetande normalinkomsttagare i Usa behöver du inte vänta i 9 månader på att få ditt knä opererat.

Men så när jag nästan hade gett upp hoppet om tisdagen så träffar jag på detta lilla gulliga roadhouse bredvid en sjö. Lite dyrt men fick ändå bli härbärge för natten. Det finns en och annan söt amerikanska trots allt.

On the road again. På väg söderut från Anchorage. Det här ska föreställa en av Amerikas "Most Scenec Drives". Antar att jag inte borde gnälla, men den här trippen kunde varit trevligare. Skulle ha vandrat idag men det blir nog att stanna kvar i bilen å titta på vyerna medan vindrutetorkarna kämpar. Fattas bara att någon kär över kameran medan den står på gatan.

Bent Prop's Inn

Tillbaka i Anchorage checkar jag in på ett litet hostel som heter Bent Props Inn. Det blev en nästan lika stor resa som resten av dagen, men den här gången på ett kulturellt vis. Jag kom ju från ett av stans finare hotell där en natt kostar $110 till ett ställe där en natt kostar ca 110 kronor. Standarden är inte riktigt som svenska vandrarhem kan man säga. Vandrarhemmet ligger i en källare och rummet jag sov i luktar av mögel och eh... ja, annat. Endast en av tre gemensamma toaletter har ett handfat och just den toaletten går inte att låsa. Det är också lite annat folk där än vad man hittar på ett svenskt vandrarhem. Verkar va gott om folk som helt enkelt bor där en ganska lång tid. Jag snackade med en kille som jobbar som korvförsäljare på fairs, dvs sånadär marknader på parkeringsplatser intill motorvägen som är ganska vanligt här i Alaska (se Into the wild så förstår ni vad jag menar). En annan karl som sov i samma rum som mig svängde med vänsterbenet i en liten båge varje gång an sa sitt namn. Jag minns dock inte vad han hette. Bilden visar mina två rumskamrater.

Into the wild

Så var det dags för Denali. Vi for in i området vilket är helt enormt stort. Rakt emot det mest annat här i Amerikat har de inte femtioelva skyltar som förklarar exakt hur man ska göra utan man får i stället promenera lite vars man vill i hela parken som alltså är ca 30x30 mil stor. Vi följde en väg in i de norra delarna av området, parkerade bilen där vägen var avstängd och efter bara ca 30 min promenad stöter vi på en Grizzly som lugnt står å mumsar vid vägkanten. Samtidigt kommer ett gäng cyklister med en guide och hon leder oss förbi på kanske 20 meters avstånd från björnen. Jag brukar inte va särskiljt skraj för djur men den där varelsen blev jag onekligen ganska mjuk i knäna av

Robotforskare på vift

På lördagen for jag och fyra andra folk från konferensen mot en av vandringslederna strax norr om Anchorage. Jag hade aldrig tänkt mig att det var något speciellt med en frusen sjö, men det var första gången de andra såg en sådan. Ser ju onekligen ganska bra ut med bergen i bakgrunden.

Wild or not wild

Om de här rackarna är så vilda eller inte beror väl på vilket program man kör, men jag måste ju få med några gobitar från själva konferensen också. Den nedre är PR2, en av världens mest avancerade hushållsasistenter. Undrar just om den kvalificerat för avdrag som hushållsnära tjänster.

Skyltarnas land

Är det något Amerikanarna vet hur man gör så är det att sätta upp skyltar som förklarar precis allt, och oftast handlar det om att förklara att om du lyckas skada dig själv så är det ditt eget fel. Önskar jag tagit kort på entrén till hotellen där jag bor. På morgonen får man nästan gå i en liten slalombana mellan alla "varning för vått golv"-skyltar. Undrar om man kan stämma dem utifall jag skulle snubbla på någon skyllt :-/

Ankommen till Anchorage

Min första vandring runt Anchorage. Det här känns inte alls som det Amerika jag hört talas om. Anchorage är en lugn småstad. Visserligen får man det typiska amerikanska rutnätet av gator namngivna första, andra och tredje avenue åt ena hållet och först, andra , tredje street åt andra hållet. Bra ordning ska det vara. Kanske något Bostaden borde fundera över.